pickmynose

Jag fattar inte varför. Jag blir så fruktansvärt less, arg och ledsen.
Man vet inte om man ska våga ringa hem till sina egna föräldrar ens en måndag kväll efter kl 18. För vem vet, dom kanske är onyktra, och är fallet så, då slutar det alltid med en jobbig ångest och oftast ett eller annat bråk.

Och det värsta av allt är att det alltid är jag som ska vara syndabocken som alltid gör fel, även fast det är dom som sitter hemma o super flera dagar i veckan! Alltid alltid alltid är det jag som gör nåt fel.
Den här gången har jag gjort följade fel.

1. Kommer aldrig och hälsar på, så dom får aldrig träffa mig.
2. Tror att dom är onyktra jämt.
3. Beskyller dom för att vara fulla så fort jag blir arg.

Ehm, ja okej. Ursäka mig men det är väl inte riktigt så jag ser på det.

1. Är det bara jag som ska se till att vi håller kontakten och umgås? Varför kunde inte dom sätta sig i bilen och åka ut till oss och hälsa på? Speciellt när dom verkar tycka att vi ses alltför sällan. Jag tar mig ingenstans förän Nils har slutat jobba kl 16, och innan han har duschat och vi har ätit och stökat bort så är klockan närmare 18. Och då blir det väldigt sent att köra till Åbyn, hinna umgås ett tag och sen hinna hem innan klockan är för mkt. Det är ändå drygt 7 mil att köra en väg. 
Man kan ju tycka att dom som ändå inte har nånting alls att göra under hela dagen förutom att sitta i soffan och se på tv, skulle kunna sätta sig i bilen och köra ut hit.

Sen har jag alltid en orolig känsla över att dom ska vara onyktra när vi kommer dit, ungefär 80 % av alla gånger man kommer dit bortsett från julafton så är det alkohol inblandat. Vilket jag inte klarar av, och det vet dom.

2. Jag tror inte att dom är onykta jämt, men jag vet att dom är det hemskt ofta. Och eftersom att dom är det, vad är det då jag gör för fel genom att tänka att dom ofta är det? Varenda gång man träffar på en gammal barndomsvän, bekant från bardomstiden eller bara någon som var med mycket när man spenderade dom flesta dagarna i Åbyn. Så får man frågan "Jaha hur är det i Åbyn då? Dricker dom lika mycket som förut eller har dom lugnat ner sig?" Men enligt mina föräldrar själva så dricker dom ju inte mer än någon annan och att folk påstår att dom gör det är inte sant. Utan det är jag som hittar på.

3. Nej jag beskyller inte dom för att vara fulla så fort jag blir arg. Utan så fort dom är onyktra så är det alltid Micaela dom ska ringa och klaga på. Berätta alla fel jag gör och hur dåligt dom mår över att jag gör alla fel hit och dit.
Medans jag egentligen gör ingenting alls som påverkar dom. Jag vill bara inte vara en del av deras fylleliv.


Och en sak som irriterar mig så otroligt mycket är att när dom är nyktra så är allt frid och fröjd! Sen så fort alkoholen är i kroppen, då jävlar öppnar dom upp sig och berättar allt dom grubblar på.
Aldrig någonsin har jag hört någon av dom yttra en åsik om nåt i nyktert tillstånd.
Det vågar dom inte, det är endast när alkoholen är inblandad det kommer yttranden. Och det gör väl inte att respekten växer direkt.

Sen ska dom alltid få det att låta som att det är så himla synd om dom.
När EvaKarin levde och jag o Sanna ofta följde med henne lite hit och dit, vi var ofta hemma hos henne och hängde, bodde till stor del hemma hos henne också.
Då var det absolut inte ovanligt med att man fick stackars-oss-samtal från familjen Enberg som löd ungefär såhär: "Varför är ni alltid där hos EvaKarin? Är hon bättre än oss? Tycker du om henne mer än oss? Du vill ju bo hos henne men du vill aldrig vara här med oss."
Självklart så var det aldrig någonsin ett nyktert samtal.

Nu lyder stackars-oss-samtalen ungefär såhär: "Ni är då så sällan hit och hälsar på, men till Ostvik är ni ju ganska ofta och hälsar på. Tycker du mer om hans färäldrar än oss? Vi är kanske inte lika bra som dom? Nä du tycker väl inte om oss längre? Det känns som att du kanske vill ha dom som föräldrar ist för oss."

Helt allvarligt, kan dom prova lyssna på sig själva?



Inte en enda gång har det hänt att dom ringer och ber om ursäkt för sitt beteende.
Inte ens när pappa försökte såga sig in i mitt sovrum mitt i natten när jag o Maria hade låst in oss där. Han ville som vanligt ha någon att prata med för han kände sig ensam (som alla andra gånger när dom super och mamma däckar hundra timmar före han), och när vi vägrade svara och vägrade öppna för att vi låtsades sova så tänkte min kloka far att om jag sågar mig in genom dörren så kanske jag kan väcka dom och då få någon att prata med.
Idiot.
Självklart så lyckades han ju inte att såga sig genom en dörr klapp kanon med en handsåg. Men man tycker ju att då om nån gång så skulle han be om ursäkt för att han gjort bort sig.
Eller som den gången när jag o Sanna bodde i husvagnen på våran gård och pappa var rykandes och banka på husvagnsdörren så hela husvagnen gungade. Och vi fick ta fönstervägen ut och springa ner till E4an och gömma oss under bron och ringa efter hämtning från stan för att pappsen tog moppen och körde efter o leta oss när han märkt att vi smitit från husvagnen.
Men vi har fortfarande inte hört någon ursäkt.

Och han undrar varför jag tycker det är så jobbigt när han tar sig en öl.

Och som nu ikväll, ist för att nu imorgon ringa och be om ursäkt, så kommer det att vara tyst i 2-3 dagar, sen ringer dom. Och tror att allt är glömt och pratar som inget har hänt.
Samma visa varje gång.

Ens föräldrar ska vara ens trygghet, som man ska kunna räkna med när som helst, hur ung eller gammal man än är. Visst är det så det egentligen ska vara?

Jag vet att det är många som har det så himla mycket värre, att mina alkoholälskande föräldrar inte är så hemskt och förfärligt när man jämnför med många andra.
Men för mig är det jobbigt.


Alla mina närmaste vänner vet hur det är, hur dom är.
Och jag är så less, så otroligt less!